Beskedet om att vi väntar tvillingar fick vi redan i v.7 då jag gjorde ett ultraljud på grund av svåra smärtor i svanken som visade sig vara foglossningar.
Jag var där ensam då Mattias inte hade möjlighet att följa med. Vi såg fostret och allt såg bra ut, inget utomkvedshavandeskap och jag började slappna av. Men så säger min gynläkare: och där är ett foster till. Jag kände hur jag tappade hakan och frös till. Hörde jag verkligen rätt? Jag var tvungen att fråga: menar du att det är tvillingar? Javisst! När undersökningen var klar kändes det som att jag befann mig i en dimma och jag visste inte vad jag skulle känna. När jag kom ut i solen och luften började paniken komma och jag ringde Mattias många gånger men han svarade inte. Då ringde jag mamma! Jag berättade och kände verkligen hur paniken tog över. Jag klarar inte detta, nu kan jag inte ha min Emmaljungavagn, jag kommer att bli gigantisk! Mamma lugnade mig och menade att detta fixar du! Mattias ringde tillbaka och fick en chock men tog det nog bättre än jag. De kommande två, tre veckorna gick upp och ner, glädje blandat med tårar, panik och förtvivlan. En period som man måste gå igenom, känslor att bearbeta och en stor omställning. Man reagerar olika och jag är en person som ofta ser saker svart eller vitt vilket gjorde detta till en väldigt svår tid. Men tack vare alla mina nära och kära, deras glädje och peppande ord så kunde jag till slut se detta underbara mirakel som skett. Nu finns det inget annat för oss och vi känner oss utvalda och en otroligt stor glädje!
