17 månader

Ni har sötnosarna hunnit bli 17 månader, herregud alltså!! Magsjukan är över och en förkylning har tagit plats hos alla i familjen. Mer hanterbart kan man säga. Innan magsjukan hade vi lyckats få Agnes att sluta äta på nätterna men nu är vi tillbaka, helst 3-4 gånger på en natt. Vi ska stå ut denna vecka så att hon får återhämta sig helt men får vi kämpa igen.  Med Ludwigs förkylning har också nattskräcken kommit tillbaka, lilla vännen. 

Magsjuka, en ny utmaning

Denna helg hade vi en massa planerat, middagar, shopping och ett klädparty men tyvärr så blev det inget utav det. I torsdags kväll blev Agnes dålig, magsjuk vilket är det värsta som finns enligt mig. Hon höll på hela natten! Ludwig fick åka till farmor och farfar några timmar på fredagen så att vi kunde koncentrera oss på vår lilla tjej. Hon piggnade till, fick i sig lite vätska och vitt bröd och fick behålla det, trodde vi. Tyvärr så kom det upp och det var inte förrän igår(lördag) efter lunch som hon fick behålla den lilla vätsk hon fick i sig. Gårdagen var hemsk. Mattias insjuknade och Agnes blev bara slöare och slöare. Fick ge henne vätskeersättning var femte minut och ett tag funderade vi på att åka in till akuten. Men hon fick behålla det och sov ändå ok under natten, vaknade några gånger och drack lite vatten. Jag insjuknade igår kväll men mår idag helt ok. Idag på morgonen fick vi i Agnes lite rivet äpple, smörgåsrån och vätska. Trots det har hon varit så slö och i princip sovit hela dagen. Mattias åkte till vårdcentralen med henne men allt var bra och de sa att hon borde piggna till snart. Nu under kvällen har det börjat gå lite åt rätt håll, vi har fått några leenden, hon har pratat lite men hon vill fortfarande inte leka och bara sitta i famnen. Nu sover hon gott och vi hoppas på att hon ska bli bättre under morgondagen. Ludwig är en solstråle och har ännu inte blivit sjuk så vi håller tummarna för att han klarar sig. Detta var verkligen en utmaning och det känns skönt att vi tagit oss igenom den. 

Två år sen...

Idag är det två år sen vi fick det där plusset på stickan, de två strecken. Efter att ha längtat så länge och kämpat så hade vi äntligen lyckats men med det kom också en massa känslor. Såklart glädje men också en massa oro, rädsla och en massa tankar. Skulle detta gå vägen, var de vår tur nu, skulle vi få äntligen få ett barn som vi längtat efter så länge? Jag ville såklart skirka ut min glädje till hela världen. Samma dag som vi plussade skulle vi egentligen har börjat vår resa med ivf. Sprutorna låg och väntade i kylskåpet och planen var gjord, en tuff tid väntade oss med resor upp till Göteborg och eventuella biverkningar av sprutorna. Idag är jag så glad över att jag slapp allt det där, hatar verkligen sprutor men jag är så otroligt tacksam över den hjälp vi fick och skulle få. Det fanns inget fel, allt var som det skulle med oss båda vilket gjorde det ännu jobbigare, oförklarig barnlöshet. Jag vet inte om jag någonsin har pratat om detta här, har väl känts jobbigt och något man ska hålla hemligt men varför då egentligen? Det är så många idag som kämpar och man är verkligen inte ensam om det. När vi fick beskedet om att vi skulle få hjälp släppte nog all min stress och press på mig själv och här sitter vi idag med de två finaste små liven vi kunnat få. Hjärnan och kroppen  är märkliga och helt fantastiska.