Att bli mamma är det mest fantastiska som hänt mig och jag älskar mina två små liv mest av allt i hela världen men det har verkligen sina toppar och dalar. Att vara tvillingmamma är tufft och det har funnits dagar då jag velat ge upp, då jag känt att detta fixar inte jag. Känslan av att inte räcka till är hemsk och alla hormoner har ju inte gjort det lättare.
Nu är de snart tre månader och det blir lättare och lättare. Idag känner jag att jag klarar av att vara själv hemma på dagarna och samtalen till Mattias som var fyllda med gråt och förtvivlan sker mer sällan. Att varva amning med ersättning har hjälpt mycket men det var inte lätt att tillåta mig själv att börja med ersättning. Jag kände mig väldigt misslyckad som mamma för jag ville ju vara perfekt, kände att helamning var ett måste och att jag egentligen borde dubbelamma också. Jag intalade mig själv att jag var en dålig mamma och jag började känna mig mer och mer deppig. Som tur är så har jag en underbar fästman som tog kontakt med Bvc en dag och som i sin tur tog kontakt med mig och som fick mig att inse att det var viktigare hur jag mådde än vad amningen var. Varje amning är idag en bonus och jag är lär mig att verkligen uppskatta att jag kan och har möjlighet att amma två barn. Jag har en väldigt hård domare inom mig som gör att jag gärna klankar ner på mig själv och ställer för höga krav på mig själv. Det är något jag jobbar med och har gjort länge. Nätterna blir bättre och bättre och vi hjälps åt vilket jag uppskattar väldigt mycket.
Trots alla dalar så är detta det mest fantastiska som jag har varit med om. De fyller mig med sån kärlek och glädje och varje gång de ler åt mig är jag världens lyckligaste.
