1 november 2014

Sju veckor gamla

Vart tar tiden vägen undrar jag? Idag, fredag, blir våra två små älsklingar sju veckor, helt otroligt. De mår bra, växer och går upp i vikt, de fäster blicken och börjar bli väldigt starka i nacken. Ludwig kommer nog att vända sig till sidan vilken dags som helst, han gör flera försök om dagen då han riktigt tar i med benen. Förra veckan på Bvc hade Agnes dubblat sin vikt nästan, vägde 2900g och var 47,5 cm lång, Ludwig vägde 3800g och var lite mer än 50 cm lång. Kärleken till dem växer bara för varje dag som går, visste inte att man kunde känna såhär. 




29 oktober 2014

Vår tid på Neonatal

Vi låg två veckor på Neonatal och jag har inget annat att säga än att det var två fantastiska veckor med en fantastisk personal runt omkring oss. För oss var det inget annat än en positiv upplevelse vilket mycket beror på att våra barn trots Agnes låga födelsevikt var friska och mådde bra. Visst var det några dagar i början då vi var oroliga på grund av att Agnes hade en del andningsuppehåll men det övervakades med hjälp av maskin och personalen. Annars så mådde de bra. Det var så skönt att de inte behövde andningshjälp, ligga i kuvös eller ha en massa sladdar kopplade till sig, vi hade verkligen tur. Personalen var väldigt positiv, gullig, omhändertagande och gav oss den trygghet vi behövde. De fanns där och hjälpte och stöttade oss när vi behövde det. Det var skönt att både jag och Mattias fick bo där, jag hade inte klarat det utan honom. 

Efter att ha legat inne i två veckor fick vi äntligen komma hem och det med hemsjukvård. Det innebar att det kom hem en sköterska till oss två gånger i veckan för att mäta och väga barnen. Då kunde vi också ställa alla frågor som kommit upp och vi kunde även ringa till dem på Neonatal dygnet runt. Vi lämnade Neonatal med blandade känslor, skönt att komma hem men också att vi nu stod på egna ben utan tryggheten från personalen, läskigt. Jag antar att alla föräldrar på något sätt känner så när de lämnar BB men vi hade ju haft den där tryggheten i två veckor. Men av utmaningar blir man starkare och jag tror att vi som par har blivit starkare av detta. 






17 oktober 2014

Min förlossningsberättelse

På kvällen onsdagen den 10 september åkte jag in till förlossningen i Varberg för att jag hade smärta i magen och främst i övre delen plus att min graviditetsklåda var ganska jobbig. De gjorde ultraljud först för att kolla så att bebisarna mådde bra vilket de gjorde. Sen tog de olika blodprover för att ta reda på varför jag hade så ont. Det visade sig att värdet på mina blodplättar inte var bra vilket kan göra att man blöder väldigt mycket samt att mina tidigare påverkade leverprover blivit sämre, man började misstänka en form av havandeskapsförgiftning, Help. Jag blev inlagd. På torsdag morgon blev jag skickad med ambulans till Halmstad ifall jag skulle bli sämre, jag var ju i vecka 35+5 så snittet skulle i så fall ändå bli i Halmstad. Jag kom ner dit och nya prover togs under dagen samt att jag fick fasta. Proverna var väl ok, inte sämre i alla fall och bebisarna fick stanna inne. Man gjorde också nya ultraljud samt mätning av bebisarna. På fredag morgon tog man nya prover samt att jag fick fasta efter frukosten. Jag trodde ändå under morgonen att jag skulle få åka hem då jag inte blivit sämre. Vid ett på dagen kom läkaren och ville prata med mig. De hade då fått svar på ett gallsyreprov som togs på måndagen i Varberg och som visade sig vara alldeles för högt. Detta provet togs på grund av min svåra klåda. Det skulle gå att behandla med medicin men skulle ta en vecka att verka och med tanke på att de andra proverna inte var bra och att tvilling två var så liten så tog de beslut om akut kejsarsnitt. Jag hade fått hepatos. Kl 15 var det beräknat att börja förlossningen. Jag ringde Mattias som fick skynda sig från jobbet i Falkenberg. 

Jag fick information om hur allt skulle gå till och barnläkare kom för att prata och för att svara på frågor. Det snurrade i huvudet. Förberedelserna började. Jag skulle duscha med speciellt medel, kateter skulle sättas och viss medicin skulle tas. Klockan fyra kom de och hämtade oss, jag rullades ut på sängen. Inne i operationssalen fick jag ryggbedövning som verkligen var en speciell upplevelse. Jag skulle slappna av men skakade så himla mycket av nervositet men till slut satt den där och benen började försvinna. De gjorde olika tester på magen för att känna att bedövningen tagit och det hade den verkligen gjort. Läskigt att inte kunna styra sina ben! All personal var så glada och positiva och verkligen så bra. Innan de började skulle alla i salen säga sitt namn och vem man var. Det var en massa människor där inne kan jag säga. Sen började det och jag kände absolut inget förutom lite beröring och att de jobbade i min mage. Klockan 16.58 var Ludwig ute och han visades för mig, tårarna kom och tillsammans med en läkare och Mattias gick de för att kolla honom. Jag blev själv kvar utan Mattias men jag hade en fantastisk kvinna vid min sida som höll mig hårt i handen och stöttade mig samtidigt som hon tog en massa kort åt oss. 16.59 var Agnes ute och när de visade upp henne och att det var en flicka och inte en pojke brast det för mig och tårarna bara sprutade. Hon tittade på mig med sina fina ögon, det var underbart. De tog ut henne och undersökte henne och under tiden började de sy ihop mig. När de skulle sy ihop livmodern gjorde det fruktansvärt ont högt upp i magen där bedövningen inte tog så jag fick två doser morfin och blev helt borta, läskigt. Allt tog ca 50 min. Mattias följde med barnen och barnläkarna upp till avdelning 17, neonatal och jag hamnade på uppvaket. Jag var ju vaken hela tiden men jag skulle observeras under några timmar. Vid tio på kvällen fick jag komma tillbaka till vårdavdelningen där allt började och efter en stund fick jag åka upp och träffa mina små barn vilket var helt fantastiskt och obeskrivligt, vilken känsla. Besöket där blev inte så långt då jag behövde vila. Tillbaka på vårdavdelningen skulle jag försöka resa mig upp. Jag kom upp i sittande läge och sen inte mer, det bara snurrade i huvudet och smärtan var alldeles för jobbig. Jag fick mer smärtstillande och sen sov jag. Morgonen efter, lördag, var jag tvungen att gå upp då katetern togs bort och det var dags att gå på toaletten som vanligt. Jag fick hjälp av två sköterskor, det snurrade i huvudet, smärtan var så stark men jag fixade att ta de få stegen in på toaletten och tillbaka. Jag och Mattias som fick bo inne hos mig åt frukost och efter det gick han upp till barnen på Neonatal. Jag själv var alldeles för svag för att kunna sätta mig i en rullstol och följa med vilket gjorde så ont i mitt hjärta. Jag ville ju inget mer än att vara nära mina älskade, knyta an, ge dem kärlek och trygghet. Timmarna gick och till slut hade jag samlat kraft nog att sätta mig i rullstolen. Mattias körde försiktigt upp mig, det snurrade i huvudet och varje tröskel som stolen skulle över gjorde fruktansvärt ont i magen. Men att få komma upp och få ha mina barn i famnen var så fantastiskt, obeskrivligt! Tyvärr orkade jag inte vara där så länge, jag fick säga hej då för tillfället. På vägen ut började tårarna rinna och en tomhet började kännas i mitt hjärta. Söndagen kom och jag återhämtade mig sakta men säkert och jag gjorde korta besök hos mina älsklingar och varje gång jag lämnade dem eller varje gång jag inte hade ork nog att följa med Mattias upp bröt jag ihop. På måndagen såg mina värden bättre ut och jag kunde röra mig mer och mer, så på kvällen blev jag utskriven från vårdavdelningen och BB och vi fick flytta in på ett rum på Neonatal där barnen bodde. Nu var vi äntligen nära varandra trots att de fortfarande bodde på salen och inte inne hos oss. Känslan att kunna gå in till dem när som helst var underbar. 








17 september 2014

Nu är de äntligen här!

Fredagen den 12 september (v35+5) föddes äntligen våra två små älsklingar Ludwig och Agnes med akut kejsarsnitt. Ludwig föddes 16:58, 47 cm lång och vägde 2750 gram. Agnes föddes 16:59, 39 cm lång och vägde 1665 gram. Nu ligger vi på neonatal här i Halmstad och båda barnen mår bra liksom jag. Mer om själva förlossningen kommer senare. 



5 september 2014

Magen vecka 35

Så har jag snart gått 35 fulla veckor med magen, tiden går fort och nu får den gärna gå ännu fortare. Vi längtar efter våra små liv och så känner jag mig färdig med denna graviditet. Jag vill vara positiv, glad och stark men just nu är det svårt, det börjar helt enkelt bli för jobbigt. Jag sover dåligt på grund av de trycker mot blåsan men mest på grund av hemsk klåda. Klådan började för några veckor sedan och då mest under fötter och i handflator men nu är det över hela kroppen. Jag kliar så mycket att jag får sår och märken överallt. Jag är upp minst tre gånger per natt och kyler mina kliande flötter i duschen. Magen försöker jag att inte röra då jag verkligen vill undvika bristningar men det är svårt. Jag har fått Tavegyl som ska hjälpa mot detta och det är väl lite sådär med det. Jag har svårt att röra mig och göra saker på dagarna då jag får sammandragningar och ont i magen och just nu känns det som att jag inte får plats i mig själv. Jag ber om ursäkt för detta klagande inlägg men ibland går det bara inte att vara stark, glad och positiv. 

När det gäller bebisarna är läget ungefär som förra veckan. Vi gjorde en ny mätning av flödet idag och tvåans är fortfarande inte helt bra men ändå inom det som är ok. Ny mätning av flödet på måndag och nästa fredag ska vi mäta hur stora bebisarn är. Det viktigaste är att våra små älsklingar mår bra ialla fall. 



30 augusti 2014

Gravidfotografering

Igår var det dags för en ny gravidfotografering och denna gång tillsammans med min älskling M. Det är min bästa vän Frida som är så duktig på att fotografera och nu har vi ett minne för livet. Här kommer några av alla fina bilder. 




















Vecka 34

Såhär ser magen ut i vecka 34(33+5). Den växer och växer. 

Igår (fredag) var det dags för ett nytt läkarbesök med mätning av bebisarna och deras flöde samt ett ctg. Tvilling ett växer och växer och flödet i navelsträngen såg jättebra ut, nu väger den ca 2100 gram. Tvilling två är fortfarande liten med sina ca 1650 gram och värdet som läkaren fick ut när han mätte flödet i navelsträngen låg lite i överkant. Det innebär att motstånden i navelsträngen är lite för högt men det det ska vi hålla koll på genom fler mätningar.  Bådas ctg såg däremot väldigt bra ut så det var skönt. Min läkare är verkligen toppen och får mig alltid att känna mig lugn och trygg vilket betyder väldigt mycket. Vi längtar så efter våra två små liv!