Att vänta tvillingar innebär en riskgraviditet men för mig har den flutit på bra förutom hemska foglossningar som gjort att jag innan semestern var sjukskriven på halvtid. Annars har jag mått väldigt bra och allt har känts väldigt bra.
För ca två veckor sedan var jag och gjorde ett tillväxtultraljud där en läkare mätte tvillingarna för att se så de växte bra och att flödet i navelsträngarna såg bra ut. Det läkaren kunde se då var att tvilling 1 mådde bra och växte som den skulle men att tvilling 2 låg ganska mycket under medelvikten, närmare bestämt -21%. Läkaren var ändå positiv och gav oss ett väldigt tryggt intryck och gjorde oss lugna. Han menade att så länge tvilling 2 följde sin egen kurva så var det ingen fara vilket vi skulle se vid nästa mätning. Vi gick därifrån lite oroliga men samtidigt lugna och positiva. Flödet i navelsträngarna såg jättebra ut på båda så det var skönt.
I söndags kväll börja min oro krypa fram, jag hade inte känt tvillingarna på hela dagen och jag valde att ringa till förlossningen. De var verkligen jättegulliga och bad mig komma in på en kontroll/ultraljud. På ultraljudet kunde vi se två små hjärtan som slog så fint och tvilling 1 rörde på sig och äntligen kände jag en spark - vilken lättnad! Läkaren tyckte dock att tvilling 2 rörde på sig för lite och efter att ha rådgjort med en annan läkare bestämdes det att jag skulle komma in på måndagen, alltså nästa dag, för att göra en ny mätning. Den natten sov vi nästan ingenting och tankarna bara snurrade runt, var det något fel på vår lilla bebis? Måndagen kom och vi gav oss iväg. Vi fick träffa samma läkare som gjorde mätningen förra gången vilket var en lättnad och en stor trygghet. Han är verkligen fantastisk. Han började med att säga att han inte läst siffrorna från förra gången och att han ville göra denna mätningen med ett öppet sinne. Ultraljudsmässigt såg allt jättebra ut, deras hjärtan slog fint och de båda rörde på sig en massa men resultatet av mätningen visade sig inte vara så bra som han hade hoppas på. Tvilling 1 låg fortfarande bra till i tillväxt men tvilling 2 hade inte vuxit som han hade trott och hoppats på. Nu låg den på -27% vilket inte var så bra. Tankarna började snurra igen och oron och lite panik började växa inombords. Jag frågade såklart om jag kunde göra något för att den skulle växa mer till exempel äta mer eller så men han förklarade att det inte spelade någon roll. Det är livmodern som inte klarar av att försörja två små liv med tillräckligt mycket näring. Vad innebär nu detta? Jo, två gånger i veckan ska vi till Förlossningen eller Mödravården för att göra CTG och så ska vi göra en ny mätning. Han pratade om att det eventuellt kan bli så att de får ta ut tvillingarna tidigare för att kunna ge dem bättre vård och näring på utsidan. Detta gjorde att hela min värld vändes upp och ner. Visst är vi inställda på att de kan komma tidigare men inte så tidigt. Läkaren avslutade med att han var positiv och det känns verkligen som att vi är i trygga händer och att de gör vad de kan för att tvillingarna ska må bra. Hela dagen igår gick jag som i en dimma och bara försökte bearbeta allt som hänt det senaste dygnet och idag kan jag se på det med andra ögon. Visst finns oron där men jag försöker tänka positivt och på hans ord om att de mår bra förutom att den ena inte växer riktigt som den ska. De sparkar och är livliga samt att deras små hjärtan slår som de ska. Vi håller alla tummar vi kan och på något sätt så känner jag att allt kommer att bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar