Tankar kring förlossningen

Ända sedan vi fick veta att vi väntar tvillingar har vi varit medvetna om att det kan bli en vanlig vaginal förlossning men att det lika gärna kan bli ett kejsarsnitt. Allt hänger på hur tvilling ett ligger. På alla ultraljud vi gjort hittills har både legat i säte, alltså med huvudet uppåt och ju längre tiden går desto mindre plats blir det för dem att vända sig. Detta innebär alltså att man inte går in och försöker vända bebisarna då det är tvillingar. Så nu när vi är i vecka 33 börjar vi ställa in oss på att det kommer att bli ett kejsarsnitt och det känns helt okej. Jag har känt mig väldigt lugn angående förlossningen hela tiden, har tänkt att det blir som det blir och jag måste säga att jag fortfarande känner så. Bara våra två små liv kommer ut och mår bra. Visst innebär ett snitt risker och kan medföra komplikationer, det är ju ändå en ganska stor operation med allt vad det innebär men finns det inget annat alternativ så får det bli så. Visst kommer jag att få ett stort ärr på min mage som förhoppningsvis kommer att ligga i linje med troskanten och inte synas så mycket men det är jag inte alls orolig för. Jag får se det som ett slags minne för livet. Jag känner mig inte ledsen heller över att kanske inte få gå igenom en vanlig förlossning och jag tror att det har med att jag redan från början tänkt som jag gjort. Visst, bland känner jag mig lite rädd och den rädslan är mest över att det ska hända något med våra två små liv. Min längtan efter att bli mamma har funnits med så länge nu och äntligen ska det få bli verklighet!

Med allt som har varit, att tvilling två inte växer riktigt som den ska, jag har varit inlagd för förkortad livmodertapp så är vi beredda på att vad som helst kan hända. Vi tar en dag i taget och är glada för varje dag som bebisarna får ligga kvar i den naturliga kuvösen. BB-väskan till mig är packad liksom en väska till bebisarna och allt är klart här hemma.