Min förlossningsberättelse

På kvällen onsdagen den 10 september åkte jag in till förlossningen i Varberg för att jag hade smärta i magen och främst i övre delen plus att min graviditetsklåda var ganska jobbig. De gjorde ultraljud först för att kolla så att bebisarna mådde bra vilket de gjorde. Sen tog de olika blodprover för att ta reda på varför jag hade så ont. Det visade sig att värdet på mina blodplättar inte var bra vilket kan göra att man blöder väldigt mycket samt att mina tidigare påverkade leverprover blivit sämre, man började misstänka en form av havandeskapsförgiftning, Help. Jag blev inlagd. På torsdag morgon blev jag skickad med ambulans till Halmstad ifall jag skulle bli sämre, jag var ju i vecka 35+5 så snittet skulle i så fall ändå bli i Halmstad. Jag kom ner dit och nya prover togs under dagen samt att jag fick fasta. Proverna var väl ok, inte sämre i alla fall och bebisarna fick stanna inne. Man gjorde också nya ultraljud samt mätning av bebisarna. På fredag morgon tog man nya prover samt att jag fick fasta efter frukosten. Jag trodde ändå under morgonen att jag skulle få åka hem då jag inte blivit sämre. Vid ett på dagen kom läkaren och ville prata med mig. De hade då fått svar på ett gallsyreprov som togs på måndagen i Varberg och som visade sig vara alldeles för högt. Detta provet togs på grund av min svåra klåda. Det skulle gå att behandla med medicin men skulle ta en vecka att verka och med tanke på att de andra proverna inte var bra och att tvilling två var så liten så tog de beslut om akut kejsarsnitt. Jag hade fått hepatos. Kl 15 var det beräknat att börja förlossningen. Jag ringde Mattias som fick skynda sig från jobbet i Falkenberg. 

Jag fick information om hur allt skulle gå till och barnläkare kom för att prata och för att svara på frågor. Det snurrade i huvudet. Förberedelserna började. Jag skulle duscha med speciellt medel, kateter skulle sättas och viss medicin skulle tas. Klockan fyra kom de och hämtade oss, jag rullades ut på sängen. Inne i operationssalen fick jag ryggbedövning som verkligen var en speciell upplevelse. Jag skulle slappna av men skakade så himla mycket av nervositet men till slut satt den där och benen började försvinna. De gjorde olika tester på magen för att känna att bedövningen tagit och det hade den verkligen gjort. Läskigt att inte kunna styra sina ben! All personal var så glada och positiva och verkligen så bra. Innan de började skulle alla i salen säga sitt namn och vem man var. Det var en massa människor där inne kan jag säga. Sen började det och jag kände absolut inget förutom lite beröring och att de jobbade i min mage. Klockan 16.58 var Ludwig ute och han visades för mig, tårarna kom och tillsammans med en läkare och Mattias gick de för att kolla honom. Jag blev själv kvar utan Mattias men jag hade en fantastisk kvinna vid min sida som höll mig hårt i handen och stöttade mig samtidigt som hon tog en massa kort åt oss. 16.59 var Agnes ute och när de visade upp henne och att det var en flicka och inte en pojke brast det för mig och tårarna bara sprutade. Hon tittade på mig med sina fina ögon, det var underbart. De tog ut henne och undersökte henne och under tiden började de sy ihop mig. När de skulle sy ihop livmodern gjorde det fruktansvärt ont högt upp i magen där bedövningen inte tog så jag fick två doser morfin och blev helt borta, läskigt. Allt tog ca 50 min. Mattias följde med barnen och barnläkarna upp till avdelning 17, neonatal och jag hamnade på uppvaket. Jag var ju vaken hela tiden men jag skulle observeras under några timmar. Vid tio på kvällen fick jag komma tillbaka till vårdavdelningen där allt började och efter en stund fick jag åka upp och träffa mina små barn vilket var helt fantastiskt och obeskrivligt, vilken känsla. Besöket där blev inte så långt då jag behövde vila. Tillbaka på vårdavdelningen skulle jag försöka resa mig upp. Jag kom upp i sittande läge och sen inte mer, det bara snurrade i huvudet och smärtan var alldeles för jobbig. Jag fick mer smärtstillande och sen sov jag. Morgonen efter, lördag, var jag tvungen att gå upp då katetern togs bort och det var dags att gå på toaletten som vanligt. Jag fick hjälp av två sköterskor, det snurrade i huvudet, smärtan var så stark men jag fixade att ta de få stegen in på toaletten och tillbaka. Jag och Mattias som fick bo inne hos mig åt frukost och efter det gick han upp till barnen på Neonatal. Jag själv var alldeles för svag för att kunna sätta mig i en rullstol och följa med vilket gjorde så ont i mitt hjärta. Jag ville ju inget mer än att vara nära mina älskade, knyta an, ge dem kärlek och trygghet. Timmarna gick och till slut hade jag samlat kraft nog att sätta mig i rullstolen. Mattias körde försiktigt upp mig, det snurrade i huvudet och varje tröskel som stolen skulle över gjorde fruktansvärt ont i magen. Men att få komma upp och få ha mina barn i famnen var så fantastiskt, obeskrivligt! Tyvärr orkade jag inte vara där så länge, jag fick säga hej då för tillfället. På vägen ut började tårarna rinna och en tomhet började kännas i mitt hjärta. Söndagen kom och jag återhämtade mig sakta men säkert och jag gjorde korta besök hos mina älsklingar och varje gång jag lämnade dem eller varje gång jag inte hade ork nog att följa med Mattias upp bröt jag ihop. På måndagen såg mina värden bättre ut och jag kunde röra mig mer och mer, så på kvällen blev jag utskriven från vårdavdelningen och BB och vi fick flytta in på ett rum på Neonatal där barnen bodde. Nu var vi äntligen nära varandra trots att de fortfarande bodde på salen och inte inne hos oss. Känslan att kunna gå in till dem när som helst var underbar.